Eva

Änggård

Eva Änggård är docent och lektor vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet.

Hon är också författare till böckerna Barn skapar bilder i förskolan (Studentlitteratur, 2006) samt Ett år i ur och skur (Studentlitteratur, 2014).

En varm junidag träffar jag Eva Änggård över en kopp kaffe i Stockholm. Jag vill veta lite mer om hennes intressanta forskning. Denna positiva, engagerade och nyblivna 58-åring är kanske mest känd i den pedagogiska världen för den uppmärksammade boken ”Barn skapar bilder i förskolan”. Den utkom på Studentlitteratur år 2006.

Boken bygger på hennes avhandling ”Bildskapande - en del av förskolebarns kamratkulturer” som hon lade fram år 2005. Hon var då doktorand vid Tema Barn samt lektor i pedagogiskt arbete vid Linköpings universitet. I avhandlingen såväl som i boken visar hon tydligt att barn och vuxna ser olika på bildskapande.

Bildskapandet är socialt

Eva fann nämligen, att barns bildskapande främst är en social verksamhet. Barn skapar bilder kanske allra främst för att stärka samhörigheten med varandra. Därför vill de att målningarna ska bli så fina som möjligt och de använder sig gärna av mallar och målarböcker. Pedagogerna däremot, betonar de bilder som är unika och originella. De vill att barnen själva ska komma fram till hur man ritar ett visst motiv.

– Jag var i en tidigare studie ute på förskolor och videofilmade hur arbetet med bild gick till, berättar hon. En gång kunde en 5-årig flicka inte komma på hur hon skulle rita en gubbe – men pedagogen kom inte på idén att hon kunde visa henne. Det tror jag beror på att det finns ett tabu mot att erbjuda barn någon form av förebilder.

– Sådana händelser gjorde att jag blev allt mer intresserad av barnperspektivet. Mitt fokus är på barnen som aktörer.

Som att spela musikinstrument utan instruktion

Eva Änggård har i sin forskning visat hur pedagogernas orealistiska inställning till bild berövar barn deras kulturella verktyg. Istället, menar hon, kan barn faktiskt ha nytta av vuxenstöd och av att få förebilder och lära sig enkla grafiska former. Vad har hon då fått för reaktioner på denna inställning?

– Ja, säger hon och tar en klunk kaffe, jag har föreläst en hel del om mina forskningsresultat, bl a på Centrum för barnkulturforskning.

– Jag har fått många positiva reaktioner. Många pedagoger säger att de fått sig en tankeställare eller aha-upplevelse. Jag brukar nämligen jämföra det med andra skapande aktiviteter: det är ju ingen som anser att barn ska lära sig ramsor eller spela ett musikinstrument helt på egen hand. Eller uppfinna sitt eget skriftspråk!

Också lärarutbildare

Vägen till pedagogiken gick för Eva via AMS. På 70-talet utbildade hon sig till beteendevetare men under en period av arbetslöshet fick hon chansen att gå en AMS-utbildning till förskollärare. Eftersom hennes dåvarande man också var förskollärare – en av de första manliga f ö – kände hon väl till yrket. Hon har aldrig ångrat att hon omskolade sig.

Eva arbetade inom förskolan i Östergötland i 13 år, innan hon övergick till att bli lärarutbildare och forskare. Men nu har flyttlasset gått tillbaka till Stockholm, som också är hennes barndomsstad. Där bor hon i söderförorten Bagarmossen.

För ett nytt kapitel i hennes yrkesliv har börjat: på Stockholms universitet, närmare bestämt vid Institutionen för didaktik och pedagogiskt arbete. Där ska hon som universitetslektor utbilda studenterna på förskollärlinjen, som startar nu till hösten 2008. Hon ska vara kurslärare och bl a undervisa i ämnen som förskolans uppdrag, dess historik och idétraditioner:

– Det är verkligen roligt att denna renodlade förskollärarutbildning kommit igång igen, förklarar hon.

– Stockholm är först i landet med utbildningen, tror jag, och det är många som sökt!

Nu handlar det om utomhuspedagogik

Även om Eva numera släppt temat barn och bild, släpper hon dock inte forskningen i Linköping. Det hinns också med, men nu handlar det istället om utomhuspedagogik. Hon arbetar i ett pågående projekt vid namn ”Naturen som symbol för den goda barndomen och förskolan som den plats där den realiseras”.

Eva har studerat en I Ur och Skur-förskola och bl a intervjuat föräldrar om varför de valt detta alternativ till sina barn. Projektet leds av Gunilla Halldén och det stöds ekonomiskt av Vetenskapsrådet. Så småningom kommer det att bli en bok.

– Vi försöker att gå bakom de vanliga åsikterna, förklarar Eva Änggård engagerat. Naturen har ju en stor symbolisk betydelse här uppe i Skandinavien, men vi vill se på det konkreta användandet av den.

I sin forskning har hon funnit tre olika sätt som naturen kan konstrueras på: som klassrum, som hem samt som sagovärld. När den är klassrum används håvar, förstoringsglas, böcker m m och barnen blir till små forskare, de lär genom att utforska. När den används som hem går de till fasta platser som indelats i olika rum, dvs platser där barnen äter, sover, kissar… När den används som sagovärld handlar det om djur och fantasivärldar, där djuren ofta ges mänskliga egenskaper.

Genus försvinner i skogen

Genusperspektivet är något som Eva intresserade sig för forskningsmässigt redan under avhandlingstiden:

– Jag såg ju tydligt hur barnen delvis gör olika saker när de skapar bilder: flickor ritar hjärtan och pojkar olika slags hjältar och strider. Men i skogen är det lätt för dem att leka tillsammans.

Många av utomhuslekarna är nämligen väldigt gränsöverskridande: de klättrar på stenar, balanserar på plankor, fiskar, leker djurlekar …

– Det verkar som om mycket av det som annars sitter i väggarna när det gäller kön faktiskt försvinner när de är ute i naturen.

Ofta blir ålder viktigare än genus när barnen befinner sig utomhus. Det tror hon beror bl a på skogsskolorna (Mulle, Knytte och Knopp) som ju är tydligt åldersindelade. ”Jag måste ta den tyngsta stenen för jag är äldst”, hörde hon t ex en flicka säga en gång.

– Kön och natur är ett mycket spännande men ett ganska outforskat område inom pedagogiken, avslutar Eva Änggård.

– Det är något jag håller på att titta mer på nu.

Forskningsintressen:

• Barndomssociologi, barns samspel och meningsskapande i vardagliga sammanhang
• Barns bildskapande och lek som en del av barns kamratkulturer.
• Förskolepedagogik och förskolan som kontext för barns meningsskapande.
• Naturens betydelse i förskolans och skolans pedagogik.

Text: Lotte Mjöberg