Handdockor skapar magi
Handdockor skapar magi på Rävekärrs förskola i Mölndal. När dockorna Tuss, Bojjan och Fru Bengtsson dyker upp vet barnen att något speciellt är på gång.
Vänstra bilden: Bojjan, Fru Bengtsson och Annika Olsson. Högra bilden: Handdockan Tuss och Maria Barkman.
Tuss dök upp när barngruppen jobbade med temat återvinning. Barnen hittade honom i dammet under en soffa. Dockan Bojjan har funnits på förskolan länge. Hon kan TAKK och ibland tecknar hon under sagostunder. Fru Bengtsson hoppade plötsligt upp ur sångpåsen under en samling.
– Det var ett väldigt enkelt och effektfullt sätt att introducera henne, berättar Annika Olsson, förskollärare.
Gediget förarbete
För några år sedan fördjupade förskolan Rävekärrs sitt arbete med handdockor. Det krävdes ett ordentligt förarbete för att kunna använda dem i undervisningen på ett bra sätt. Till en början var barnskötare Maria Barkman kritisk och funderade på hur dockorna skulle förbättra undervisningen.
– Det var först när vi satte oss in i pedagogiken ordentligt som vi förstod hur vi skulle göra. Att jobba med handdockor är mycket mer än att bara spela teater. Det var mycket jobb med att äga och skapa en relation till den första handdockan men det blev jättebra! tycker Maria Barkman.
Otvungen relation
Tuss dyker ofta upp oväntat, hoppar fram ur en väska eller ligger gömd i en garderob. Fru Bengtsson dyker också upp när barnen minst anar, till exempel ute på gården i regnjacka. När dockorna kommer fram vet barnen att något speciellt är på gång.
– Det ska vara roligt, lustfyllt och ett överraskningsmoment. Man ska busa på. Barnen blir jätteglada och är med på noterna hela tiden, säger Annika Olsson.
Relationen som skapas mellan barnen och dockorna är lugn och otvungen. Det hjälper också pedagogerna i undervisningen. Barnen kommunicerar på ett annat sätt med dockan än med pedagogerna. Tuss har ofta frågor och funderingar som barnen förklarar för honom.
– De vet att vi pedagoger redan kan svaret men Tuss behöver hjälp. Barnen har inga krav på relationerna med dockorna utan kan prata helt fritt. När vi jobbat med matte har Tuss kunnat vara både äldst och kortast. Eftersom han kan vara allting så behöver inget barn känna sig utpekad, säger Maria Barkman.
Dockornas karaktärer
Handdockorna kan ha vilka karaktärer som helst. Deras sätt att vara formas av barnen. Att jobba fram karaktären är en process och till slut får dockan eget liv. Egenskaperna är ofta överdimensionerade och känslorna starka. De blir jätteglada eller jätteledsna och speglar barnens upplevelser.
– Vi märker på barnens respons vad som funkar och då spinner vi vidare på det. Tuss kan bli jätteledsen om han inte får vara först och då förklarar barnen för honom att alla måste vänta på sin tur, säger Maria Barkman.
– Dockorna kan också göra saker som pedagogerna inte skulle göra. En handdocka som jag hade var så busig att det gick överstyr. Hon kunde knappt vara med i barngruppen. Även fru Bengtsson kan bli bitskt och bita ifrån, fortsätter Annika Olsson.
När dockorna inte används i undervisningen sitter de på en hylla i miljön. Barnen varken får eller vill leka med dem.
– De handdockorna är inga leksaker. Mystiken skulle kunna förstöras om barnen lekte med dem. Men vi har andra handdockor som barnen får använda fritt, säger Annika Olsson.
Skapa egna handdockor
Pedagogerna har själva tillverkat flera av dockorna. Tuss är skapad av återvinningsmaterial och Fru Bengtsson är gjord av en gammal strumpa. Att skapa handdockan själv gör den mer personlig.
– Jag har en del jättefina, köpta handdockor men för mig kan det vara lättare att använda en ruggig strumpa. Jag knyter an till en docka jag själv skapat på ett annat sätt. Det är inte viktigt att dockan är fin utan det centrala är dockans själ, tycker Maria Barkman.
Projekt med barnen
Förra året skapade barnen också sina egna handdockor. Dockorna gjordes av återvinningsmaterial och barnen valde figurer ur en temabok. Det fanns en buffé av olika material att skapa med.
– Barnen började göra en viss docka men fick feeling och gjorde sedan något helt annat. Det fanns så många sätt att göra på. Barnen har ju olika utmaningar och förutsättningar och allt var så tillåtande. Det är nog vårt roligaste projekt, tycker Maria Barkman.
När dockorna var färdiga gjorde barnen green screen-filmer med dem.
– Ibland kan green screen vara lite stolpigt men när barnen använde sina handdockor blev det så bra, tycker Maria Barkman.
På filmerna förde barnen dialoger med sina handdockor. Även pedagogerna använde sina så att dockorna kunde prata med varandra.
– Helt plötsligt började ett barn, som inte brukade prata, att prata med min handdocka. Han pratade på ett sätt han aldrig gjort tidigare. Det var fantastiskt! minns Maria Barkman.
– Vi har haft otroliga möten med barnen och dockorna. För barnen känns det inte lika läskigt att prata med en docka jämfört med en pedagog, tror Annika Olsson.
Inte vinna alla
De flesta barn är intresserade av dockorna. Men en del barn vill veta att dockan inte är riktig.
– En del barn säger ”jag vet att det är du Annika som är dockan”. Kanske är det något som de måste bekräfta för sig själva för att det inte ska bli läskigt. Jag brukar svara att ”ja, men visst är det kul”, säger Annika Olsson.
– Men kan inte vinna alla och det är också okej att inte gilla dockan, säger Maria Barkman.
Våga använda dockorna
Att jobba med handdockor kräver tid, erfarenhet och mod. Det krävs träning och simultanförmåga för att hålla isär sig själv och dockan. Att jobba med dockorna skapar stor arbetsglädje på Rävekärrs.
– Det är så roligt med relationerna som skapas. Om man tar sig tid att skapa en handdocka och slänger bort alla tankar på att det skulle vara löjligt, då skapas magi, säger Annika Olsson.