Katina

Thelin

Vad innebär det att att vara en lärande organisation? Vilka är de processer som pedagoger och skolledare är involverade i när de lär om och utifrån sin vardagspraktik − det som idag brukar kallas kollegialt lärande? Vilka är de strukturer och det ledarskap som är en förutsättning för dessa processer? Detta har Katina Thelin, universitetslektor vid Karlstads universitet, undersökt i sin forskning.

Hon arbetar även som vetenskaplig ledare i Centrum för kunskapsbildning i Sundsvall, en kommunal verksamhet som på olika sätt stöttar skolor och förskolor i deras verksamhet och utvecklingsarbete. Hennes roll som vetenskaplig ledare där är att stärka den vetenskapliga grunden för det arbete som bedrivs i Sundsvalls skolor och förskolor.

I tjänsten som universitetslektor i Karlstad ingår det att undervisa. För närvarande undervisar hon i magister- och masterprogrammet i Utbildningsledning och skolutveckling. Från och med januari 2016 finns Katina Thelin i Uppsala där hon bland annat kommer att arbeta inom rektorsutbildningen.

Hur kommer det sig att du blev forskare?

– Viljan att förstå och viljan att bidra till utveckling har varit viktiga drivkrafter i allt jag gör. När det gäller intresset för barn och ungas lärande och utveckling så har det sin grund i min egen erfarenhet av pedagogisk verksamhet när jag växte upp. Jag tyckte aldrig det var särskilt kul varken att vara på förskolan eller att gå i skolan. Särskilt skolarbetet upplevde jag som en serie måsten som den som ägnade sin framtid något intresse gjorde klokt i att genomlida.

– Självklart fanns det ljusglimtar också. Stunder av entusiasm, glädje och nyfikenhet och det fanns tillfällen när jag kände att jag hade erövrat något viktigt; en insikt eller en upplevelse av att allt faller på plats. Men meningslösheten dominerade. Jag valde att utbilda mig till lärare med förhoppning om att kunna göra skillnad. Det visade sig svårare än jag trodde. Trots att vi var många som ville mycket hände ganska lite. Skolan jag mötte som lärare var ganska lik den jag själv varit elev i.

Med frustrationen som motor började jag läsa igen parallellt med mitt arbete som lärare, vilket ledde till en magisterexamen i pedagogiskt arbete. Med en uppsats som handlade om visioner och ett nyväckt intresse för skolan som en lärande organisation blev jag snart engagerad i arbetet med att bygga upp ett nationellt skolutvecklingsnätverk knutet till Karlstads universitet. Efter flera års arbete med utvecklingsinriktade insatser och medverkan i olika forskningsprojekt hamnade jag så småningom på forskarutbildningen vid Karlstads universitet. Det var en naturlig följd av det arbete jag ägnade mig åt mera än ett yrkesval.

Vad är det roligaste med forskaryrket?

– Som forskare har jag möjlighet att fördjupa mig i sådant som jag undrar över. Och ju mer man förstår desto fler av de frågor man ställer sig blir möjliga att besvara och desto fler problem kan man lösa. På det sättet är kunskap en viktig grund för utveckling. Samtidigt är det också så att varje svar man formulerar genererar nya frågor och varje lösning ger upphov till nya problem så man blir aldrig klar.

Berätta om din forskning!

– Det har länge talats om betydelsen av att skolan utvecklas till en reflekterad praktik eller en lärande organisation, och att de som finns i verksamheten ingår i professionella lärande gemenskaper. I min forskning har jag försökt förstå vad det innebär samtidigt som jag försökt bidra med kunskap om vad som krävs för att det ska ske utveckling i en verksamhet som skolans och förskolans.

Det betyder att jag har intresserat mig för de processer som pedagoger och skolledare är involverade i när de tillsammans lär om och utifrån sin vardagspraktik − det som idag brukar kallas kollegialt lärande − men också för de strukturer och det ledarskap som utgör en förutsättning för dessa processer. Under de år jag var engagerad i nätverket för problembaserad skolutveckling uppmärksammade jag särskilt förskolans försök att utvecklas i riktning mot en lärande organisation, vilket bland annat resulterade i en artikel med rubriken Lära tillsammans som grund för utveckling i förskolan. Artikeln publicerades 2014 i en antologi med titeln Det goda lärandets systematiska grunder.

Jag har även intresserat mig för likheter och skillnader i pedagogers och skolledares sätt att förstå olika aspekter av sitt arbete och möjligheten att utveckla gemensamma idéer, något som avspeglar sig i min avhandling med titeln Mellan varumärke och gemensamt raster – skilda sätt att se verksamhetsidéer för pedagogisk verksamhet.

 I avhandlingen som blev klar hösten 2013, beskrivs variationen i sättet att se en verksamhetsidé och arbetet med en sådan, såsom den framträder i en grupp skolchefer med övergripande ansvar för pedagogisk verksamhet. Som ett resultat av arbetet presenterar jag fem i grunden olika sätt att se en verksamhetsidé: Verksamhetsidé som varumärke, som kitt, som kompass, som karta och som raster.

Det handlar om samsyn och variation som två lika viktiga men vid första anblicken oförenliga villkor för lärande. Utan gemensamma idéer är det inte möjligt för en verksamhet att utvecklas i någon gemensam riktning. Samtidigt krävs variation i sättet att se och agera för att det ska ske utveckling. Om alla tänker och gör på samma sätt kommer man inte vidare. Min slutsats är att det går att ha samsyn och variation samtidigt men att det kräver en viss typ av verksamhet, med tydlig arbets- och utvecklingsorganisation.

Under det senaste året har mitt forskningsintresse riktats mot karriärstjänstereformen och jag medverkar just nu i en ansökan till Vetenskapsrådet om medel för forskning kring förstelärare tillsammans med forskare från Karlstads, Göteborg, Örebro och Uppsala universitet. Projektet har som målsättning att bidra med kunskap om hur förstelärarreformen tar form samt att tolka och förstå dess konsekvenser för lärarprofession och skolutveckling.

Vilken nytta har de som arbetar i förskolan av just dina forskningsresultat?

Den forskning jag sysslar med är relevant för det utvecklingsarbete som bedrivs i förskolan och skolan. Som det ser ut idag förväntas alla bidra till verksamhetsutveckling genom att delta i olika typer av lärprocesser. Jag skulle nog våga påstå att förväntningarna på förskolans och skolans utveckling aldrig har varit större än de är idag.

Sen tycker jag det är synd att det offentliga samtalet i så stor utsträckning har kommit att handla om de resultat verksamheten presterar i mätningar där olika verksamheter jämförs med varandra. Som om verkligheten i och utanför våra verksamheter inte vore full av riktiga utmaningar som vi tillsammans behöver fundera över hur vi ska hantera. Istället för att bekymra oss över den egna verksamhetens plats på rankinglistan behöver vi fråga oss vad som krävs för att en verksamhet ska bli bättre på att förverkliga det gemensamma uppdraget.

Det är en fråga som är lika relevant oavsett hur bra verksamheten är idag. Som jag ser det handlar det inte om att vara den förskola eller skola som är bäst i landet eller i världen. Tänk om vi istället för att fokusera på vilken verksamhet som är bäst i landet eller i världen kunde ägna oss åt att gemensamt försöka förstå hur den verksamhet ser ut som är bäst för våra barn, för landet och för världen.

Vad gör du när du inte forskar? 

– När jag inte arbetar ägnar jag mig åt min familj och vår gård i Hälsingland.

Skrivet av Maria Löfstedt.